den skurk, hon gav sin tro, handlade i samråd med hennes bror, att det var en konspiration dem emellan, och att de delade vinsten.»
»Jag undrar varför han inte gifte sig med henne och tog hela förmögenheten.»
»Kanske var han redan gift och kanske ingick denna grymma förödmjukelse i hennes halvbroders planer», sade Herbert. »Men märk väl: jag vet intet därom.»
»Vad blev det av de två männen?»
»De sjönko allt djupare i vanära och ruin.»
»Leva de än?»
»Jag vet inte.»
»Du sade nyss, att Estella icke var släkt till miss Havisham utan adopterad. Nå?»
Herbert ryckte på axlarna:
»Det har alltid funnits en Estella, alltsedan jag först såg miss Havisham. Mer vet jag icke.»
Med det var saken uttömd och vi kände en lättnad däröver båda två. Vi kommo mycket väl överens, och jag frågade honom under samtalets lopp, vad han var. Han svarade: »En kapitalist-skeppsassuradör». Jag förmodar, att han såg mig blicka runt väggarna för att finna några skeppsbilder eller tillbehör, för han tillade: »I City.»
Jag hyste stora tankar om Citys skeppsassuradörer och deras vikt och betydelse, och jag började med bävan tänka på att jag slagit omkull en ung skeppsassuradör, gett honom ett blått öga och bibringat hans ansvarsfulla och värdiga huvud åtskilliga skråmor. Men som en sorts tröst kom åter den tanken för mig, att Herbert varken skulle bli rik eller komma någonstans här i världen,
»Jag nöjer mig icke med att endast lägga ned mitt
