kom och sökte platsen, att hon såg, att jag var född till hertiginna.»
Där nu mr Pocket stod fanns en soffa och han ramlade ned i den med ett stönande och en attityd som »Den döende gladiatorn». I denna ställning sade han med ihålig röst.
»Godnatt, mr Pip!» och jag fann det rådligast att taga adjö och gå till sängs.
Två eller tre dagar därefter, då jag hunnit komma riktigt i ordning i mitt rum och gjort en hel del misstag och fått allt jag behövde från mina leverantörer, hade mr Pocket och jag ett långt samtal. Han visste mera än jag själv om min framtid, ty han hade hört av mr Jaggers, att det icke var avsikten att uppfostra mig till något yrke, utan att jag skulle få en tillräckligt god uppfostran för att kunna »hålla mig uppe» i jämnhöjd med de flesta unge män i utmärkta omständigheter.
Han anvisade, vart jag skulle vända mig för att förvärva de vackraste kunskaperna och åtog sig att vidare fullborda dessa och leda mina studier. Han hoppades att jag med sakkunnig hjälp säkert skulle övervinna hindren och snart kunna undvara all hjälp, utom hans. Han sade detta, och andra nödvändiga saker, på ett så älskvärt sätt, att man kände sig som hans jämlike. Och jag kan först som sist tala om, att han alltid var så nitisk och i minsta detalj intresserad av att fullfölja överenskommelsen oss emellan, att han gjorde mig nitisk och intresserad av att också fullfölja mina.
Sedan jag kommit så långt att jag på allvar kunde börja på att studera för mig själv, började jag tycka, att det skulle vara betydligt angenämare att återvända till mitt rum i Barnardo Inn. Mr Pocket hade ingen-
