ting att invända häremot, men uttryckte som sin uppfattning, att jag måste ha min förmyndares samtycke. Jag förstod att det var ett uttryck av finkänslighet, emedan hans son genom denna plan skulle besparas en hel del utgifter, och jag begav mig därför till Little Britain och meddelade mr Jaggers min önskan.
»Om jag köpte det hyrda möblemanget», sade jag, »och en eller annan liten sak till, skulle det bli riktigt hemtrevligt där.»
»Gör det!» sade mr Jaggers med ett kort skratt. »Jag sade ju att ni skulle ta er. Nå, hur mycket önskar ni?»
Efter en stunds tvekan och en stunds halft skämtsam halft hånfull examination från hans sida, stannade jag vid fyra hundra kronor.
»Himmel!» sade mr Jaggers och öppnade dörren till kontoret. »Tag mr Pips kvitto och betala ut fyra hundra kronor.»
Mr Jaggers ironiska sätt gjorde starkt intryck på mig, och det intrycket var ej oblandat angenämt. Mr Jaggers skrattade aldrig. Men han bar blanka, knarrande stövlar, och då han höjde sig på tåspetsarna, kastade sitt stora huvud bakåt, rynkade ögonbrynen och avvaktade ett svar, fick han stövlarna att knarra på ett obehagligt sätt, som om de skrattade på ett torrt och misstänksamt sätt.
När mr Jaggers gått ut, sade Jag till Wemmick, att jag inte visste vad jag skulle tänka om mr Jaggers sätt.»
»Säg det till honom, och han skall taga det som en komplimang», svarade Wemmick. »Han menar inte häller att ni skall veta det. Ja», tillade han, då han såg
