»Skulle ni någon gång, då ni inte har något annat att göra, vilja hälsa på mig i Walworth, finns där alltid en säng och ni skulle göra mig en stor ära. Jag har inte mycket att visa er. Några småsaker, kuriositeter som dessa, och så är jag mycket stolt över en liten trädgård och ett litet lusthus.»
Jag sade, att jag skulle vara förtjust att göra honom ett besök.
»Tack», sade han. »Kom när ni har lust. Har ni dinerat hos mr Jaggers ännu?»
»Icke än.»
»Ja», sade Wemmick, »där få ni vin, fint vin. Hos mig bara punsch, men inte dålig punsch. Och nu skall jag säga en sak: när ni äter middag hos Jaggers, håll ett öga på hans hushållerska.»
»Är hon så märkvärdig då?»
»Åhja», sade Wemmick, »ett vilt djur, som blivit tämjt. Nå, det är just ingenting märkligt, menar ni kanske. Men jag menar, att det beror på den ursprungliga graden av vildhet och arten av dressyr. Ni kommer att få en riktig uppfattning, av mr Jaggers förmåga. Se på henne noga.»
XIX.
Bentley Drummle var en drumlig pojke, som lika ogärna gjorde bekantskap med böcker som med människor. Han var stor och tjock, trög till kropp och själ och slö i sina rörelser, lat, högfärdig, inbunden och misstänksam. Han hade nere i Somersetshire rika föräldrar, som uppmuntrat alla dessa egenskaper, tills de gjort den upptäckten att de åstadkommit en dumskalle
