min förvåning, »det hör inte till hans karaktär utan till hans yrke.»
Wemmick satt vid sin disk och frukosterade på en hård biscuit. Han nöp bitar av den och kastade dem in i munnen som man kastar brev i en låda.
»Förefaller mig alltid», sade Wemmick, »som om han hade satt ut en råttfälla för människorna, och stod och vaktade på offret. Med ens — klick! — är man fast.»
Jag sade att jag förmodade, att han var mycket skicklig.
»Djup!» sade mr Wemmick, »som Australien.» Han pekade med pennan på golvet för att visa att Australien låg på andra sidan jordklotet. »Om det funnes något djupare», tillade Wemmick, »skulle det vara han.»
Jag förmodade att han hade en fin affär, och Wemmick nickade.
»Oer — hört.»
Sedan visade han mig lokalen och biträdena och mr Jaggers rum med de två gipsmaskerna av svåra brottslingar, »ryktbara män» som mr Wemmick sade, och f. d. klienter till Jaggers. Då vi talade om dessa, kom det i dagen, att mr Wemmicks vackra ringar och nipper voro presenter från finare klienter.
»Jojomen», sade Wemmick. »Jag tar alltid emot dem — som kuriositeter. Och de äro värdesaker. Kanske inte värda så mycket, men i alla fall värderade, och portativa värden. De skulle inte betyda något för er med edra lysande utsikter. Men vad mig beträffar har jag alltid haft till princip: Försmå icke portativ förmögenhet!»
När han yttrat dessa visdomsord, fortsatte han vänligt.
