i livet, emedan det kastade ett svagt sympatiskt skimmer över dem själva.
Detta var den omgivning, i vilken jag levde och växte upp till gentleman. Jag fick snart slösaktiga vanor och började ösa ut pengar på ett sätt, som jag trodde skulle varit komplett omöjligt för några månader sedan. Men jag höll mig troget till mina böcker, icke därför att jag var något läshuvud utan emedan jag kände mina brister. Med mr Pockets och Herberts hjälp gick jag ganska fort framåt, och med två sådana medhjälpare alltid till hands skulle jag ha varit en dumbom som Drummle för att icke ha gått framåt.
En dag följde jag mr Wemmick hem på hans förnyade inbjudan. Walworth visade sig vara en samling svarta vägar, diken och små trädgårdar och helhetsintrycket var ganska dystert. Wemmicks hus var ett litet trähus mitt inne i klungan av trädgårdar; taket var platt och målat som ett batteri och försetb med kanoner.
»Det har jag själv gjort», sade Wemmick. »Ser trevligt ut, va?»
Jag uppskattade det högeligen. Det var ett bland de minsta hus jag sett, med de underligaste gotiska fönster (större delen blindfönster) och en gotisk dörr, väl liten att gå igenom.
»Där är en riktig flaggstång, som ni ser», sade Wemmick, »och på söndagarna hissar jag en riktig flagga på den. Och se här. Sedan jag passerat denna bro, hissar jag upp den — och så är jag avskiljd från yttervärlden.»
Vindbryggan var en grov planka och låg över ett dike, ungefär fyra fot brett och två fot djupt. Men
