det var riktigt trevligt att se den stolthet, med vilken han hissade upp och gjorde fast den.
»Klockan nio varje kväll, efter Greenwichs tid», sade Wemmick, »skjuter jag av kanonen. Där ser ni den.»
Det svåra artilleriet var anordnat i en särskild fästning, konstruerad av gallerverk. Mot oväder skyddades det av en sorts paraply.
»Och för att det inte skall synas härifrån och förstöra intrycket av befästning», sade Wemmick, »har jag på baksidan en gris och höns och kaniner. Och så har jag gjort en liten spalier och odlar gurkor, och ni skall få se vid supén, vilken sallad jag kan åstadkomma. Som ni finner», sade Wemmick, och log, men blev strax allvarlig igen, »skulle den här lilla platsen, om man kunde föreställa sig den belägrad, hålla ut tusan så länge, om det bara berodde på provianten.»
Därpå förde han mig till ett lusthus ett tjugutal steg därifrån, till vilket ledde så krångliga stigar, att det tog rätt lång tid, innan vi nådde det. Och här voro våra glas redan framsatta. Punschen hölls kall i en prydlig liten sjö, vid vilken lusthuset var förlagt. Sjön hade en grön ö i mitten, stor nog att räcka till sallad vid supén. Ön var cirkelrund, och i mitten fanns en liten fontän som, när man satte en liten kvarn i gång och tog en kork ur en pip, spelade så livligt, att man kunde få sin hand alldeles blöt.
»Jag är min egen ingeniör och min egen snickare och min egen glasmästare och min egen allting», sade Wemmick som svar på mitt beröm. »Det är en god sak. Det sopar väck fängelsets spindelvävar och roar gamlingen. Har ni något emot att bli presenterad för Gamlingen?»
Jag bedyrade, att det skulle bli mig en ära, och vi
