»Jaså, han heter Bentley Drummle? Jag tycker om den karlens utseende.»
Han började genast tala med Drummle. Utan att låtsas avskräcka sig av dennes buttra, tystlåtna sätt, lockade han honom in i samtalet. Jag betraktade dem intresserat, tills dess mina observationer avbrötos av hushållerskan, som skymde bort dem, då hon kom in med den första rätten.
Hon var en kvinna på omkring fyrtio år, antog jag — men kanske tog jag henne för yngre än hon var. Hon var ganska lång med mjuk smidig figur, ytterligt blek, med stora trötta ögon och en massa krusigt hår. Jag vet icke om det var på grund av hjärtfel hon måste hålla munnen något öppen som om hon flämtade eller om det var därför att hennes ansikte hade ett så besynnerligt ängsligt och oroligt uttryck. Jag hade sett Macbeth på teatern för ett par dagar sen, och hennes ansikte tycktes mig vara förstört av förtärande eld, som de ansikten jag sett lysa fram ur häxornas håla.
Föranledd att särskilt ge akt på henne både tillföljd av hennes egendomliga utseende och Wemmicks yttrande, lade jag märke till att hon alltid uppmärksamt betraktade min förmyndare, varje gång hon kom in i rummet, och att hon dröjande tog bort sin hand från faten, hon satt fram, som om hon fruktade, att han skulle kalla henne tillbaka och längtade att han skulle tala till henne när hon var i närheten. Av hans sätt att döma, trodde jag, att han var medveten om detta, och att han avsiktligt höll henne i spänning.
När vi hunnit till osten, kom vårt samtal in på våra roddtävlingar, och vi skämtade med Drummle över att han en gång kom sist. Drummle meddelade vår värd därefter att han vad skicklighet angår var mer än vår
