Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
181
TJUGONDE KAPITLET

överman, och vad styrka beträffar kunde han kasta omkring oss som agnar för vinden. På något hemlighetsfullt sätt uppeggade min förmyndare honom till raseri över denna obetydliga sak, och han blottade sin arm och spände den för att visa hur muskulös den var, och allesammans blottade vi våra armar och spände dem på ett mycket löjligt sätt.

Hushållerskan höll just då på att duka av bordet. Min förmyndare tog ingen notis om henne utan vände henne ryggen och lutade sig bakåt i stolen och bet i sitt pekfinger, under det han för Drummle visade ett tydligt intresse som var mig alldeles oförklarligt. Plötsligt lade han sin stora hand på hushållerskans som en fälla, då hon sträckt den över bordet. Så hastigt och så kraftigt gjorde han det att vi allesammans upphörde med vår dumma tävlan.

»Eftersom ni tala om styrka», sade mr Jaggers, skall jag visa er en handled. Molly, visa dem din handled.»

Hennes fångade hand låg på bordet, men den andra hade hon redan dolt bakom sig.

»Herrn», sade hon med låg röst och såg på honom uppmärksamt och bedjande. »Gör det inte!»

»Jag skall visa er en handled», upprepade Jaggers orubbligt. »Molly, låt dem se din handled.»

»Herrn!» mumlade hon igen. »Låt mig slippa.»

»Molly», sade Jaggers utan att se på henne, envist stirrande åt andra sidan av rummet, »låt dem se båda dina handleder. Nå. Raska på!»

Han tog bort sin hand och lade hennes handled på bordet. Hon lade den andra handen bredvid. Handleden var mycket illa åtgången — det syntes djupa ärr kors och tvärs över den. Då hon höll fram sina händer