sin succes och utvecklande sina planer. Jag har nästan glömt vilka de voro, men jag har ett svagt minne av, att han började med att återuppliva det stora dramat och slutade med att slå ihjäl det, så att förstå, att det efter hans död skulle vara totalt slut.
En dag icke långt därefter anlände Estella till London. Jag mötte henne enligt överenskommelse, vid diligensstationen.
»Jag skall till Richmond», berättade hon. »Det har sagts mig, att det finns två Richmonds, ett i Surrey och ett i Yorkshire och att min bor i Surrey. En och en halv mil härifrån. Jag behöver en vagn dit och ni skall skaffa den åt mig. Här är min börs, ni skall ombestyra mina utgifter för resan därur. Jo, ni måste ta emot börsen. Vi ha intet annat val, ni och jag, än att lyda våra instruktioner. Vi få icke följa våra egna nycker. Jag skall vila ut ett ögonblick här och dricka té och ni skall taga hand om mig under tiden.»
Hon stack sin arm under min, som om det hörde till programmet, och jag anmodade en uppassare, som stirrat på vagnen som om han icke sett en dylik tingest förr, att visa oss ett enskilt rum. Det var ett tarvligt rum, som luktade stall och soppkött på en gång. Men detta usla rum var dock hela världen för mig, ty Estella var där. Jag tyckte, att med henne skulle jag kunnat leva lycklig mellan dessa trånga väggar i hela mitt liv. Och jag var ändå inte alls lycklig där den gången, och jag kände det mycket väl.
»Vad skall ni göra i Richmond?» frågade jag Estella.
»Jag skall bo mycket gentilt hos en dam, som har — eller säger att hon har — fina bekantskaper och kan föra ut mig i stora världen och visa mig för folk.»
