Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
199
TJUGUTREDJE KAPITLET

att torka av sina fingrar på en vit servett, som han hade under kappan. Men till och med denna oskyldiga och självklara handling kunde icke försiggå utan rop av »Pst, vaktmästare!» Ankomsten av liket vid begravningen, i en tom svart kista med locket öppet, slängande hit och dit, gav signal till allmän glädje, vilken ytterligare förhöjdes därav, att en av bärarne igenkändes av någon bland publiken och nämndes vid sitt borgerliga namn. Allmänheten följde nu Wopsle genom slagsmålet med Laertes på randen av orkestern och graven och lade sig icke förr än han kastat ned kungen från köksbordet och dött tum för tum från fötterna och uppåt.

Vi gjorde vanmäktiga försök att taga upp en applåd — När tragedien var slut, sade jag till Herbert.

»Låt oss gå genast, annars kunna vi råka honom.»

Men vi voro inte tillräckligt fortfärdiga. Vid utgången stod en jude med onaturligt tjocka ögonbryn och observerade mig noga. När vi kommo i närheten, sade han:

»Mr Pip och hans vän? Mr Waldengarver vore glad att få den äran att se er.»

»Waldengarver?» frågade jag, men Herbert viskade i mitt öra. »Troligen Wopsle.»

Sedan vi passerat en svängdörr, kommo vi in i en sorts packlår, där mr Wopsle just befriade sig från sina danska kläder.

Mr Wopsle frågade oss, hur vi tyckte om hans utförande av rollen och vi sade att vi tyckte att det var »duktigt och ärligt», med vilket omdöme han var mycket nöjd. Han verkade själv mycket belåten med sitt konstnärskap. Vi inbjödo honom till Barnards och han stannade till klockan två på morgonen talande om