låta varna er? Eller kysser ni min hand av samma orsak som jag en gång lät er kyssa mig på kinden.»
»Vilken orsak var det?» frågade jag.
»Låt mig tänka efter. »Förakt för lismarne och ränksmidarne.»
»Om jag säger ja, får jag då kyssa er på kinden en gång till?»
»Ni skulle ha frågat, innan ni kysste min hand. Men nåja, om ni vill»
Jag böjde mig ned och kysste henne, och hennes lugna ansikte var likt en statys.
»Nu», sade Estella och gled undan så fort jag vidrört hennes kind, »måste ni laga att jag får lite té, och sedan följa mig till Richmond.»
När vi foro därifrån och passerade genom Hammersmith, visade jag henne, var mr Matthew Pocket bodde och påpekade att det icke var långt från Richmond och att jag hoppades få se henne någon gånug.
»Jovars, ni kommer att få träffa mig. Ni kan hälsa på mig, när ni önskar. Ni kommer att bli presenterad för familjen. Edra eventuella besök äro redan kungjorda där.»
»Det förvånar mig att miss Havisham kunde skiljas från er så snart igen.»
»Det är en del av miss Havishams planer för mig, Pip», sade Estella med en suck, som om hon vore trött. »Jag måste skriva till henne regelbundet och besöka henne på bestämda tider och tala om hur jag har det och hur det går för mig — för mig och juvelerna — de äro mina nästan allesammans nu.»
Vi voro snart i Richmond och stannade vid ett ålderdomligt hus omgivet av grönska. Två rödkindade
