tjänsteflickor kommo ut för att ta emot Estellas koffertar. Hon räckte mig handen, log och sade godnatt, samt försvann i dörröppningen.
Länge stod jag och såg efter henne och betraktade det gamla huset och tänkte, hur lycklig jag skulle vara, om jag bodde där tillsammans med henne och visste att när jag var tillsammans med henne var jag aldrig, aldrig lycklig, utan djupt olycklig.
XXIV.
Utsikterna till en i ekonomiskt hänseende lysande framtid förledde mig så småningom till obetänksamhet och slöseri. Jag vårdslösade mina gamla vänner Joe och Biddy, och mitt inflytande på Herbert var icke det bästa. Jag gjorde stora skulder och han följde mitt exempel. Vi inträdde i en slösaktig klubb av unga dagdrivare, benämnd »Gröna Lundens Finkar», vars enda begripliga uppgift var att äta en dyrbar middag var fjortonde dag, gräla så mycket som möjligt vid nachspielet och förorsaka fylleri hos sex uppassare. Jag kunde ju ha tagit Herberts skulder på mig, ty jag drog växlar på framtiden, men han var stolt och avböjde. Så kom det sig, att vi slutligen upptäckte, att vi stodo i skuld över öronen, och insågo nödvändigheten av att få våra affärer utredda. Detta kunde naturligtvis inte gå för sig utan en god middag och ett gott glas vin, och sedan satte vi oss ner att börja arbetet. Som det var rätt mycket siffror slutade vi alltid med att summera ihop beloppen »i mindre tal» och lämnade dessutom en bred marginal. Hur det nu kom sig, gjorde
