»Välj en av broarna, mr Pip, och tag er en promenad på den och kasta pengarna i sjön, när ni kommit till mitten, och ni vet, var de blivit av. Hjälp en vän med dessa pengar och resultatet blir detsamma, men det är ett mycket onyttigare och ledsammare sätt.»
Jag kände Wemmick, och jag frågade honom, om detta också skulle vara hans svar hemma hos honom på Walworth.
»Mr Pip», svarade han allvarligt, »Walworth är ett, kontoret ett annat. Liksom gamlingen är en person, är nu Jaggers en annan. De måste hållas åtskills. Mina Walworths-åsikter får ni endast till livs i Walworth — här på kontoret har jag icke annat än officiella åsikter.»
Alltså beslöt jag mig för att besöka honom på Walworth, och mottogs som alltid välvilligt och hjärtligt. När jag kom dit, var icke Wemmick kommen än, men gamlingen väntade honom när som helst, och jag fördrev tiden med att sitta och nicka åt gamlingen.
Plötsligt frapperades jag av ett smällande ljud i väggen på ena sidan av kaminen och såg en liten träklaff med namnet »John» ramla ned. Den gamle mannen såg min förvåning och utropade triumferande: »Min son kommer!»
Vi gingo ut, och det var värt pengar att se Wemmick vifta åt mig från andra sidan »fästningsgraven», fast vi med lätthet kunde ha skakat hand tvärs över densamma. Gamlingen var så förtjust över att få draga upp vindbryggan, att jag inte brydde mig om att hjälpa honom, utan lugnt inväntade Wemmick, som för mig presenterade ett fruntimmer han hade i sällskap som miss Skiffins.
Miss Skiffins var en dam av något träaktigt utse-
