ende, något yngre förmodligen än mr Wemmick, och såg ut att vara en välbärgad dam. Hon tycktes emellertid vara en godhjärtad människa, stod i synnerligen gott förhållande till gamligen och var synbarligen en ofta sedd gäst. Ty när jag komplimenterat Wemmik för hans geniala sätt att annonsera sin ankomst, visade han mig en annan mekanisk träklaff med namnet »miss Skiffins.»
Wemmick och jag togo oss en promenad i trädgården, och där bragte vi åter på tal frågan om Herbert. Jag omtalade allt rörande honom, hans hem, hans karaktär, mitt förhållande till honom, och påpekade vilken fördel jag haft av hans sällskap, medan han säkerligen icke haft någon av mitt. Jag antydde vidare, att jag kanske gått i vägen för honom hos miss Havisham och uttryckte min önskan, att något av min lyckas återglans skulle falla på honom. Jag sökte Wemmicks råd, huru jag bäst skulle kunna bereda Herbert en omedelbar inkomst av, låt oss säga adertonhundra om året, bara för att hålla honom vid gott mod. Sedan kunde man ju skaffa honom delägareskap i någon liten affär. Jag upplyste att jag på intet vis ville att denna sak skulle komma till Herberts kännedom, och att Wemmick var den enda i världen jag kunde anförtro mig till.
»Det är sabla hyggligt av er allt det där», sade Wemmick. »Nåväl, det där får göras så småningom. Skiffins — det är hennes bror — är räkenskapsförare och speditör. Jag skall söka upp honom och se till vad som kan göras.»
Under den närmaste tiden hade vi många rådplägningar i ämnet. Vi hade fått tag i en ung och framåtsträvande köpman och skeppsredare, som nyligen
