Det inträffade vid detta tillfälle att några skarpa ord växlades mellan Estella och miss Havisham. Det var första gången jag sett dem visa någon oenighet. Vi sutto vid brasan, och miss Havisham hade dragit Estellas arm under sin och höll hennes hand, men Estella sökte snart lösgöra sig. Hon hade mer än en gång förut visat sig otålig och hade snarare tolererat än mottagit och besvarat denna häftiga kärleksfullhet.
»Vad», sade miss Havisham, med gnistrande ögon, »är du trött på mig?»
»Endast lite trött på mig själv», svarade Estella, lösgjorde sin arm och gick bort till den stora spiseln, där hon stannade och såg in i elden.
»Tala sanning, du otacksamma!» ropade miss Havisham och slog häftigt med sin käpp i golvet, »du är trött på mig.»
Estella såg på henne med iskallt lugn och fortsatte därefter att blicka in i elden. Hennes intagande gestalt och vackra ansikte uttryckte inför den andras vilda upphetsning en absolut likgiltighet som verkade nästan grym.
»Du stock och sten», utropade miss Havisham. »Du kalla, kalla hjärta!»
»Vad nu?» sade Estella och behöll sin likgiltiga ställning där hon lutade sig mot spiselhyllan. »Förebrår ni mig för att vara kall? Ni?»
»Är du kanske inte det?» var det häftiga svaret.
»Ni borde veta det», sade Estella. »Jag är vad ni gjort mig till. Håll till godo med resultatet av ert beröm, ert tadel, er framgång, edra misstag — kort sagt, med mig.»
»Åh, se på henne, se på henne!» ropade miss Havisham bittert. »Se på henne, så hård och otacksam
