mot den den uppfostrat henne! Hur har jag inte slutit henne till detta stackars hjärta då det var blödande och sårat och hur har jag inte slösat år av ömhet på henne!»
»Det är åtminstone inte mitt fel att ni brydde er om att göra det», sade Estella, »för om jag kunde gå och tala då det skedde, så var det också allt jag kunde Men vad är det ni önskar? Ni har varit mycket god mot mig och jag är skyldig er allt. Vad fordrar ni av mig?»
»Kärlek», svarade den andra.
»Det har ni.»
»Det har jag inte», svarade miss Havisham.
»Fostermor», sade Estella utan att ändra sin ställning, utan att höja sin röst och utan att visa vare sig vrede eller ömhet. »Fostermor, jag har sagt att jag är skyldig er allt. Allt jag äger är ert. Allt vad ni givit mig Kan ni när ni vill ta tillbaka. Utom det, äger jag ingenting. Men om ni ber mig giva er det som ni aldrig givit mig, kan min tacksamhet och plikt ej göra det omöjliga.»
»Gav jag henne aldrig kärlek?» ropade miss Havisham och vände sig häftigt mot mig. »Gav jag henne inte en brinnande kärlek, alltid oskiljaktig från svartsjuka och smärta, eftersom hon kan tala så till mig! Låt henne kalla mig tokig, låt henne kalla mig tokig!»
»Varför skulle jag kalla er tokig», svarade Estella. »Finns det någon som känner edra avsikter hälften så bra som jag? Jag som satt på denna matta, på den lilla stolen som till och med nu står där vid er sida, och lärde mig edra läxor och såg upp i ert ansikte, då det var så besynnerligt att det skrämde mig.»
»Snart glömt», mumlade miss Havisham. Snart glömt.»
