»Nej», svarade jag. »Men kan icke Estella rå för det?»
»Nåja», sade hon efter ett ögonblick, i det hon skrattade. »Kanske. Jo. Som ni vill»
»Men, Estella, hör på mig. Det gör mig ont, att ni skall uppmuntra en man så illa ansedd som Drummle. Ni vet att han är illa sedd.»
»Än sen?» sade hon.
»Ni vet att han är frånstötande icke blott till det yttre utan även till det inre. En dålig, elak, lömsk, dum gynnare.»
»Än se'n?» sade hon.
»Ni vet att han har intet annat värdefullt än pengar och en löjlig rad av tomhuvade anor. Vet ni inte det?»
»Än se'n?» sade hon åter. Och för var gång öppnade hon sina vackra ögon allt vidare.
För att slippa höra denna entoniga fråga än en gång, upprepade jag den med eftertryck:
»Än se'n? Jo, det gör mig ont.»
Om jag nu blott kunnat tro, att hon favoriserade Drummle för att göra mig — mig — olycklig, skulle jag ha känt mig lugnare. Men inte ens den illusionen unnade hon mig.
»Pip», sade hon och såg ut över rummet, »var icke narraktig. Låt oss nu tala om något annat.»
»Nej, det är om detta vi skola tala. Jag kan inte tåla att folk skall säga: ’Hon kastar bort sig för en så'n tölp, den sämste av alla’.»
»Men jag kan», sade Estella.
»Åh var icke så stolt, Estella, och så oböjlig.»
»Kalla mig stolt och oböjlig», svarade hon, »och i samma andetag beskylla mig för att kasta bort mig på en tölp.»
