hade icke undergått någon förändring, med undantag av att jag tyckte mig kunna läsa en viss fruktan i hennes ögon.
Det är mig omöjligt att vidröra detta kapitel ur mitt liv utan att nämna Bentley Drummles namn, ehuru det bjuder mig emot.
Vid den societsbal i Richmond, där Estella överglänste alla andra skönheter, hängde den drumlige Drummle så ivrigt efter henne — synbarligen med hennes medgivande — att jag begagnade första tillfälle att få tala med henne om honom. Det var vid balens slut.
»Är ni trött, Estella?»
»Ganske trött, Pip.»
»Ni borde vara det.»
»Säg hellre, att jag icke borde vara det. Ty jag har mitt brev till Satis House att skriva innan jag går till sängs.»
»Meddelande kvällens erövring?» sade jag. »En något mager erövring, Estella.»
»Vad menar ni? Jag visste icke att jag gjort någon.»
»Estella», sade jag, »titta på den unge mannen där borta i hörnet, han som nu ser hitåt.»
»Varför skall jag se på honom?» svarade Estella, med ögonen fästade på mig i stället. »Vad är det hos den unge mannen därborta i hörnet som är värt att se på?»
»Ja, det är just den fråga, jag tänkte göra er», svarade jag. »Ty han har hängt i ert sällskap hela kvällen.»
»Mygg och all slags flygfän», svarade Estella, med en blick på honom, »svärma kring ljuset. Kan ljuset rå för det?»
