»Är det någon där?» ropade jag och tittade ned.
»Ja», sade en röst ur mörkret.
»Vem söker ni?»
»Mr Pip.»
»Det är mitt namn. — Har någon olycka hänt?»
»Nej, ingen olycka», svarade rösten. Och stegen hördes ånyo uppför trapporna.
Jag stod och höll ut lampan över balustraden, och så småningom kom en man inom dess ljuskrets. Jag såg ett ansikte som jag icke visste mig ha sett förut — ett ansikte, präglat av ett obeskrivligt uttryck av tillfredsställelse och glädje över att se mig. Mannen var väl klädd, om också enkelt, samt liknade en person som nyss kommit från en sjöresa. Han hade långt järngrått hår. Det var en muskulös man på omkring sextiotvå år med stark kroppsbyggnad, barkad och härdad av väder och vind. När han kom uppför sista trappavsatsen, såg jag till min överraskning att han sträckte fram bägge händerna mot mig.
»Förlåt, vad är ert ärende?» frågade jag.
»Mitt ärende?» upprepade han och tystnade ett ögonblick. »Ja — visst. Jag skall förklara mitt ärende om ni tillåter.»
»Önskar ni stiga in?»
»Ja, jag önskar stiga in, min unge herre.»
Jag hade framställt min fråga tämligen ogästvänligt, ty jag kände mig illa berörd av det uttryck av glatt och tacksamt igenkännande som ännu lyste i hans ansikte. Jag harmades över det, ty det såg ut som om han väntat att jag skulle besvara det. Men jag bad honom stiga in i rummet, satte ned lampan och frågade honom så artigt, jag kunde, vad han ville.
Han tittade sig omkring på ett besynnerligt sätt —
