med ett slags förundrat välbehag, som om han hade en viss andel i de föremål, som mötte hans beundrande blickar. När han tagit av sig hatten och den grova ytterrocken, upptäckte jag att hans huvud var kalt och fårat och att det långa järngråa håret endast växte vid tinningarna. I nästa ögonblick sträckte han ännu en gång ut händerna mot mig.
»Vad är meningen?» sade jag med en halv misstanke att han var tokig.
Han stannade och strök sig sakta med högra handen över hjässan.
»Det är verkligen nedstämmande för en människa», sade han med sträv, bruten röst, »när man längtat efter den här stunden så länge och rest så lång väg. Men man kan inte förebrå er för det — man kan inte förebrå nå'n av oss för det. Låt mig tänka en halv minut — bara en halv minut.»
Han satte sig i en stol framför elden och lutade pannan i de stora bruna, skrumpna händerna. Jag betraktade honom uppmärksamt och drog mig några steg tillbaka, för att se bättre men kunde icke känna igen honom.
»Det finns väl ingen i närheten?» sade han och tittade över axeln.
»Varför frågar ni mig det, ni, en främling, som besöker mig denna tid på natten?» sade jag.
»Ni är en skarp en», svarade han och nickade åt mig med ett fundersamt uttryck av tillgivenhet, som var lika svårförståeligt som överraskande. »Jag är glad över att ni vuxit upp och blivit en så'n skarp karl Men försök inte lura mej. Ni skulle ångra det efteråt.»
Nu kände jag igen honom. Jag kunde visserligen inte heller nu finna ett enda bekant drag, men ändå kände
