jag igen honom! Om vinden och regnet utplånat de mellanliggande åren och fört oss tillbaka till kyrkogården, där vi först stodo öga mot öga, kunde jag inte hava känt igen min straffånge mera tydligt än jag nu gjorde.
Han närmade sig mig än en gång och räckte mig sina händer. Jag visste icke hur jag skulle bete mig, men i min förvirring sträckte även jag fram mina händer. Han grep dem med värme, förde dem till sina läppar, kysste dem och behöll dem i sina.
»Du handlade nobelt, min gosse», sade han. »Nobelt, Pip. Och jag har aldrig glömt det.»
Då han gjorde en rörelse som för att omfamna mig, lade jag min hand på hans bröst och hejdade honom.
»Stopp», sade jag. »Stanna där! Om ni är tacksam mot mig för vad jag gjorde, när jag var ett litet barn, vill jag hoppas att ni visat er tacksamhet genom att börja ett bättre liv. Om ni kommit hit för att tacka mig, var det onödigt. Nu har ni emellertid kommit, och de känslor, som fört er hit måste man respektera. Jag förebrår er heller icke, men säkerligen måste ni dock förstå att —»
Jag såg ett så underligt uttryck i hans blick, att orden fastnade på tungan.
»Ni sade», anmärkte han, sedan vi betraktat varandra en stund under tystnad, »att jag säkerligen måste förstå. Vad måste jag säkerligen förstå?»
»Att jag icke önskar återupptaga den tillfälliga bekantskapen under mina förändrade omständigheter. Jag är glad att tro det ni ångrat er och blivit bättre. Jag är glad över att jag gjort något, som ni är tacksam för, och att ni kom hit för att tacka mig. Men våra
