»Ja.»
Han tömde sitt glas, steg upp och stödde sig mot kaminhyllan. Han värmde sin ena fot mot gallret, och det började ånga av den våta stöveln. Men han såg varken på den eller elden utan hade sin blick stadigt riktade på mig. Och jag kände, att jag började darra.
Först öppnade jag mina läppar med svårighet och formade några ord utan ljud, men slutligen betvang jag mig så mycket att jag förmådde berätta, att jag genom ödets skickelse blivit utsedd att erhålla en förmögenhet.
»Får en fattig stackare fråga, hur stor förmögenhet?» sade han.
Jag stammade:
»Det vet jag inte.»
»Får en fattig stackare fråga vems förmögenhet?»
»Det vet jag inte.»
»Om jag skulle våga en gissning», sade straffången, »rörande er inkomst sedan ni blev myndig. Ska vi säga — niotusen?»
Mitt hjärta slog vilt som en ånghammare, vilken råkat i olag, och jag reste mig upp ur stolen med handen stödd mot karmen och stirrade bestört på honom.
»Kanske var där också en förmyndare», fortsatte han. »För där bör ju finnas en förmyndare eller något i den vägen, när ni var omyndig. Kanske en lagkarl? Det är inte så lätt att gissa första bokstaven i hans namn — men kanske det var J.»
Hela sanningen gick plötsligt upp för mig, alla dess missräkningar, faror, obehag och följder av alla slag stormade in på mig i en sådan störtflod, att jag hade svårt att få luft.
»Antag», fortsatte han, »att den som anlitat den
