där lagkarlen, vars namn börjar med J — och kanhända är Jaggers — antag att han kommit över havet till Portsmouth och gått iland där och velat träffa er. Kanske invänder ni: ’Men hur har ni kunnat få reda på mig?’ Ja, hur kunde jag få reda på er? Jo, jag skrev från Portsmouth till en person i London för att få reda på er adress. Denne persons namn? Jo, Wemmick.»
Jag kunde inte yttra ett ord om det så gällt mitt liv. Jag stod med ena handen på stolsryggen och den andra tryckt mot bröstet, och jag tyckte jag höll på att kvävas — och jag stod och stirrade vilt på honom, tills jag grep tag i stolen, medan rummet började dansa runt för mig. Han tog emot mig i fallet, och drog mig till soffan, satte mig mot kuddarna och lade sig på knä framför mig samt förde sitt ansikte mycket nära mitt. Jag minnes ännu den rysning jag därvid kände.
»Ja, Pip, min käre gosse, jag har gjort en gentleman av dig! De har jag gjort. Jag svor den gången, att så snart jag någonsin tjänade ett öre, skulle du ha det. Jag svor senare, att om jag spekulerade och blev rik, skulle du också bli rik. Jag lefde tarvligt, för att du skulle leva gott, jag arbetade som en slav för att du skulle slippa arbeta. Tror du jag talar om det, för att du skall känna dig tacksam? Visst inte. Jag talar om det för dig, för att du skall veta att den där jagade uslingen, vars liv du räddade, är stolt över att ha kunnat göra dig till en gentleman, — och vet du, Pip, det är — vad du är.»
Den avsky jag kände för mannen, den fruktan jag hyste för honom och den motvilja med vilken jag ryggade tillbaka från honom, kunde inte ha varit större, om han varit ett vilt djur.
