han vid bordet, och drack rom och åt biscuits, och då jag såg på honom mindes jag åter min fånge på heden vid sin måltid. Jag väntade bara på att få se honom böja sig ned och fila på sitt ben.
Sedan jag gått in i Herberts rum och stängt utgången därifrån till trappan, frågade jag honom, om han ville gå till sängs. Han sade ja, men bad mig om en omgång av mitt »gentlemannalinne» att sätta på sig på morgonen. Jag gick efter det och lade det i ordning åt honom, och mitt blod isades åter, då han ännu en gång tog båda mina händer för att säga godnatt.
Jag gick ifrån honom utan att veta huru och lade in mer kol i spiseln i det rum där vi varit tillsammans, och satte mig framför elden, rädd för att gå till sängs. En timme eller mer satt jag på detta sätt alldeles bedövad, men så fort jag började tänka förstod jag fullt hur olycklig jag var, och hur min levnads farkost fullständigt gått i spillror.
Miss Havishams avsikter med mig voro blott en dröm, Estella var icke bestämd för mig; jag hade varit bra att ha i Satis House, att reta de snåla släktingarna med, en docka med ett mekaniskt hjärta, som passade bra, när ingen annan fanns ait tillgå. Detta var den första bittra smärtan. Men bittrast och djupast var den smärta, jag kände över, att jag övergivit Joe för denne straffånge, skyldig till jag vet inte vilka brott och utsatt för att bli gripen i dessa rum och kanske hängd utanför Old Baily.
Jag skulle inte för allt i världen velat komma tillbaka till Joe nu och inte till Biddy. Troligen därför att känslan av mitt eget ovärdiga beteende mot dem var större än förut, — något annat skäl fanns inte.
I varje vindstöt och regnby hörde jag förföljare.
