Två gånger hade jag kunnat svära på, att det var någon som knackade och viskade vid yttre dörren.
Med dessa tankar kom också minnet av att jag med mina barnaögon sett honom vara en till ytterlighet vild och våldsam man, att jag hört den andre straffången skrika, att han försökt mörda honom, att jag sett honom nere i diket, stridande och sprattlande som ett vilt djur! Och det kom över mig en sådan fasa, att jag tyckte det inte var säkert att vara ensam med honom hela natten. Uppskakad tog jag ett ljus och gick in och lyste på honom.
Han hade bundit en näsduk runt om huvudet och hans ansikte såg hemskt och hotande ut i sömnen. Men han sov djupt, fastän han lagt en pistol på kudden. Lugnad flyttade jag försiktigt nyckeln till yttersidan av dörren och stängde den om honom innan jag åter satte mig framför eldstaden. Så småningom gled jag från stolen och ned på golvet. Då jag vaknade utan att under sömnen kunnat bli kvitt känslan av min olycka, slogo kyrkklockorna fem. Ljusen voro utbrunna, elden slocknad och blåsten och regnet ökade det hemska intrycket av det tjocka mörkret.
XXVII.
Det var tur för mig att jag snarast måste vidtaga åtgärder för min fruktade besökares säkerhet, ty tanken därpå, sysselsatte mig så mycket när jag vaknade att alla andra tankar höllos på avstånd.
Att det var omöjligt att hålla honom dold i rummen var tydligt. Om jag försökte det skulle själva hem-
