Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
232
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

»Min farbror», mumlade jag. »Ja.»

»Träffade ni honom, sir?»

»Ja, javisst!»

»Även den person som var i hans sällskap?»

»Personen som var i hans sällskap?», upprepade jag.

»Jag trodde, att han var i hans sällskap», återtog nattvakten. »Mannen stannade, då han stannade och frågade mig om vägen, och mannen följde efter den andre.»

»Vad för slags karl var det?»

Nattvakten hade inte så noga sett efter det. Han trodde det var en arbetskarl. Han var nästan säker på att mannen haft grå kläder under en mörk överrock.

Då jag kom in lade jag mera kol i brasan, vilken vid denna tid på morgonen brann med svag blek låga, och föll i sömn framför den, en sömn ur vilken dagsljuset väckte mig. Medan min städerska gjorde i ordning och dukade frukostbordet tvättade och klädde jag mig och slog mig sedan åter ned framför brasan och vänade på — honom — till frukosten.

Till slut öppnades hans dörr, och han kom ut. Jag kunde knappast uthärda att se honom, jag tyckte han såg värre ut vid dagsljus.

»Jag vet icke ens», sade jag och talade med låg röst, under det han satte sig vid bordet, »vad ni heter. Jag har utgivit er för att vara min farbror.»

»Det är bra, min käre gosse! Kalla mig farbror.»

»Ni antog väl något namn ombord på skeppet, förmodar jag.»

»Ja, min käre gosse. Jag kallade mig Provis.»

»Tänker ni behålla det namnet?»

»Ja, varför inte, min gosse, det är lika bra som något annat — såvida du inte föredrar ett annat.»