Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
231
TJUGUSJUNDE KAPITLET

lighetsfullheten väcka misstankar. Jag beslöt mig därför för att på morgonen underrätta mitt umgänge att min farbror helt oväntat kommit på besök från landet.

Den planen tog form hos mig under det jag gick omkring i mörkret för att få rätt på något elddon. Då jag ej kunde finna något, var jag tvungen att gå ut och bedja nattvakten komma mig till hjälp med sin lykta. När jag trevade mig ned för de mörka trapporna, ramlade jag över någonting, och detta någonting befanns vara en man, som satt hopkrupen i ett hörn.

Som mannen icke svarade, då jag frågade honom vad han gjorde där, utan så tyst som möjligt slingrade sig undan, sprang jag till portvaktsstugan och uppmanade nattvakten att genast komma och följa med mig, i det jag med några ord underrättade honom om den mystiske personen i trappuppgången. Vi undersökte trappan från golv till tak utan att dock finna någon. Jag trodde, att mannen möjligen smugit sig in i mina rum. Sedan jag tänt mitt ljus på nattvaktens lykta lämnade jag honom vid dörren och undersökte rummen noga, även det rum varest min fruktade gäst låg och sov. Allt var lugnt och intet misstänkt kunde upptäckas.

Det oroade mig att det skulle finnas en misstänkt figur i trappan just denna natt och jag bjöd nattvakten en snaps och frågade, om han släppt in någon herre som såg ut att ha varit ute och fästat. Ja, sade han, tre stycken på olika tider under natten.

»Eftersom det varit en så ruskig natt, sir», sade nattvakten, då han lämnade tillbaka glaset, »har det varit ovanligt få som passerat grinden. Utom de tre herrar, som jag nämnt, kan jag inte påminna mig någon annan än den främling, som frågade efter er vid elvatiden.»