och ni, Pips kamrat, var inte rädda för att jag ska bli simpel.
Jag strök efter landsvägarna, tiggde, stal och arbetade ibland, när jag kunde — fast det var inte så ofta, som ni kanske tror. Jag undrar om ni själva skulle varit så ivriga att ge mig arbete — ömsom tjuvskytt, arbetare, forkusk, slåtterkarl, gårdfarihandlare, lite av varje, som man inte tjänar något på men lär sig ont av — sådan växte jag upp. En deserterad soldat i ett luffargömsle, som låg dolt under ett lager av potäter, lärde mig läsa. Och en kringvandrande jätte, som skrev sitt namn åt folk för tio öre åt gången, lärde mig skriva. Jag blev inte så ofta fast nu som förr, men jag slet ut en god del järnskrot.
För över tjugu år sen, det var vid Epsom vid kapplöpningarna, blev jag bekant med en karl, som jag skulle krossa som en hummerklo med den här eldgaffeln om han låg där på spiselhällen. Hans namn var Compeyson, och det var han, du såg mig slåss med i diket, min gosse. Han ville gälla för en fin karl, Compeyson, för han hade gått i skola och var bildad. Han kunde tala så fint och vackert och var en huggare att känna till hur fint folk uppförde sig. Han såg bra ut också. Natten före den stora kapplöpningen fann jag honom vid kaminen i ett skjul, som jag väl kände till. Han och några andra satt inne mellan borden, när jag klev in, och värden som kände mig och var en sportfåne, tog honom avsides och sade: »Jag tror detta är en karl, som skulle passa er» — han menade mig.
Compeyson tittade noga på mig och jag på honom.
»Vad duger ni till?» sade han.
»Äta och dricka», sade jag, »om ni kan skaffa mig något.»
