Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
245
TJUGÅTTONDE KAPITLET

Han skrattade, gav mig fem kronor och stämde möte med mig nästa kväll. Och så blev jag Compeysons man och kompanjon. Och wilket var Compeysons yrke? Bedrägeri, namnförfalskning, omsättning av falska sedlar och sånt. Allt sattyg, som Compeyson kunde hitta på och dra sig själv ur och få förtjänsten på och lura nå'n annan i fällan med, var Compeysons jobb. Han hade inte mera hjärta än en järnfil, han var kall och hård som is, och han hade ett satans huve på sin kropp.

Det var en annan i kompani med Compeyson och han kallades Arthur. Det var inte hans efternamn utan förnamnet. Han var alldeles förfallen och såg ut som en skugga. Han och Compeyson hade haft något styggt djävulstyg för sig med en rik dam några år dessförinnan, och de hade tjänat mycket pengar på den saken. Men Compeyson både höll vad och spelade och det fanns inget kvar. Men Arthur var nära döden, och en död i elände, ånger och kval, och Compeysons hustru, som Compeyson slog, när han kom åt, var den enda, som visade honom medlidande, när hon kunde. Compeyson kände själv aldrig medlidande med någon.

Jag borde ha låtit varna mig av Arthurs öde, men jag gjorde det inte. Utan jag gav mig i lag med Compeyson och var en leksak i hans händer. Arthur bodde högst uppe i Compeysons hus och Compeyson höll noga räkning på hyran och maten, i fall han skulle bli bättre och kunna arbeta av det. Men Arthur besvärade honom ej länge. Den andra eller tredje gången jag hade tillfälle se honom, kom han gråtande ner i Compeysons rum mitt i natten, endast iklädd en flanellrock, med håret vått av svett, och sade till Compeysons hustru:

»Sally, hon är däruppe hos mig nu igen, och jag kan inte bli av med henne. Hon är alldeles vitklädd och