Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
251
TJUGUNIONDE KAPITLET

knappast tvivla på utgången. Att Compeyson var dödligt förskräckt för honom kunde ingen veta bättre än jag, och att en man, sådan som han inte skulle tveka att befria sig från en fruktad fiende genom att angiva denne var klart. Jag hade inte nämnt ett ord om Estella för Provis och beslöt att aldrig göra det. Men jag sade till Herbert, att jag måste besöka både Estella och miss Havisham innan jag for utomlands. Redan följande dag begav jag mig därför till Richmond.

Då jag kom till mrs Brandleys sade Estellas jungfru att Estella rest till landet. Vart? Till Satis House, som vanligt. »Icke som vanligt», sade jag, ty hon hade ännu aldrig farit dit utan mig.» När skulle hon komma tillbaka? Svaret var något förbehållsamt, vilket gjorde mig ännu mer förvånad. Jungfrun trodde nämligen, att hon endast skulle komma tillbaka för att stanna en helt kort tid. Jag kunde inte se någon mening i detta och gick hem, fullständigt bragt ur fattningen.

Ännu en kvälls rådslag med Herbert, sedan jag följt Provis hem (jag följde honom alltid till hans logement och såg mig alltid noga omkring) förde till det beslutet, att ingenting skulle sägas om utrikesresan förrän jag kom tillbaka från mitt besök hos miss Havisham. Under tiden skulle Herbert och jag var för sig fundera på vilken förevändning vi skulle anlita för att få honom med till utlandet: att vi vore rädda för att han »skuggades» av polisen eller om jag, som ännu aldrig varit utomlands, helt enkelt skulle föreslå en lustresa. Vi visste båda två att han skulle samtycka. Vi insågo att varje dags dröjsmål innebar fara.

Jag gav mig iväg nästa dag. Vem fick jag väl se när vi körde fram till Blå Björnen efter en färd i dugg-