regn, komma ut ur porten med en tandpetare i handen för att se på omnibusen, om inte Bentley Drummle!
Som han låtsades inte se mig, låtsades jag att inte se honom. Det var en klen förställningskonst å båda sidor, desto sämre som vi båda två gingo in i skänkrummet, där han nyss slutat sin frukost. Det retade mig att se honom i staden, ty jag förstod mycket väl varför han kommit dit. Jag satt vid frukostbordet och studerade en nedsmord tidning av mycket gammal datum under det han stod framför elden. Så småningom tycktes det mig som en skymf, att han stod framför brasan. Och jag reste på mig för att få litet med av värmen. Jag måste sticka handen bakom honom för att få tag i eldgaffeln, men jag låtsades fortfarande inte känna igen honom.
»Skall det vara en pik?» sade mr Drummle.
»Åh», sade jag med eldgaffeln i hand. »Är det ni? Hur står det till? Jag undrade, vem det var som skymde hela brasan.»
Därmed rörde jag kraftigt om och när jag gjort det ställde jag mig vid sidan av mr Drummle, tog så stor plats som möjligt och vände ryggen åt elden.
»Ni har nyss kommit hit?» sade mr Drummle, och sökte knuffa undan mig med sin axel.
»Ja», sade jag och skuffade undan honom med min axel.
»En obehaglig trakt!» sade Drummle. »Er hemort, eller hur?»
»Ja», tillstod jag. »Jag har hört sägas, att den är smycket lik ert Stropshire.»
»Inte det minsta», sade mr Drummle.
Därvid såg mr Drummle på sina kängor, och jag såg
