Georgiana och mrs Camilla voro icke mina vänner, eller hur?»
Jämförelsen tycktes tilltala miss Havisham. Hon tittade skarpt på mig ett ögonblick och sade lugnt:
»Vad kan jag göra för dem?»
Jag talade om, hur jag sökt hjälpa Herbert för ett par år sedan, utan hans vetskap, att jag nu var hindrad att fullfölja min plan, och att miss Havisham hade här ett tillfälle att göra gott. Hon tittade in i elden och svarade icke.
Jag vände mig till Estella och sökte behärska min rörelse:
»Estella, ett ord! Ni vet att jag älskar er. Ni vet att jag älskat er länge och trofast.»
Hon såg upp på mig, men jag märkte ingen rörelse i hennes drag. Miss Havisham lät blicken fara från mig till henne och från henne till mig igen.
»Jag skulle ha sagt det förr om jag icke varit fast i min långa villfarelse. Jag trodde att miss Havisham med avsikt förde oss samman och hade bestämt oss för varandra.»
Estella skakade på huvudet.
»Jag vet, jag vet», svarade jag. »Jag har heller ingen förhoppning, att någonsin få kalla er min, Estella. Jag vet icke, vad det skall bli av mig, rik eller fattig, eller vart jag skall ta vägen. Men jag vet att jag älskar er och jag har älskat er, allt sedan jag såg er första gången i detta hus. Jag skulle anse det som en grymhet av miss Havisham, en ohygglig grymhet, att roa sig med ett skämta med en stackars fattig gosses känslor och att tortera mig alla dessa år genom falska förespeglingar och fåfänga förhoppningar, i den händelse jag trodde att hon fattade hela olyckan av vad
