hon gjort. Men jag tror det icke. Jag tror att hennes egen olycka kom henne att icke förstå min, Estella.»
»Jag förstår er icke och jag kan icke besvara edra känslor», sade Estella lugnt. »Jag har varnat er flera gånger, har jag icke?»
»Jo.»
»Men ni ville icke bli varnad; ni trodde icke jag menade, vad jag sade. Var det icke så?»
»Jag trodde och jag hoppades, att ni icke menade det. Ni, så ung, så oskyldig, så vacker, Estella! Det är onaturligt!»
»Det är naturligt för mig», svarade hon. »Det är min natur. Jag sätter er betydligt högre än alla andra, jag känner. Men någon annan känsla hyser jag icke för er.»
»Är icke Bentley Drummle här i staden och uppvaktar er?»
»Jo, än sen», sade hon med en ton av ytterligt förakt.
»Och ni uppmuntrar honom och rider ut i hans sällskap och skall äta middag tillsammans med honom i dag?»
Hon såg en smula förvånad ut över att jag kände till detta, men svarade lika lugnt:
»Ja.»
»Skulle ni kunna sänka er så lågt, som att gifta er med honom, Estella?»
Hon såg på miss Havisham, och teg ett ögonblick. Sedan sade hon:
»Varför icke säga som det är? Jag skall gifta mig med honom.»
Jag satte händerna för ansiktet men lyckades bibehålla fattningen bättre än jag tänkt mig. När jag såg
