»Jag känner bättre till historien än miss Havisham själv. Jag vet vem som är flickans moder.»
Mr Jaggers tittade skarpt på mig och upprepade: »Moder?»
»Jag har sett henne en av de sista dagarne.»
»Har ni?»
»Ja — och jag kanske vet mer om Estella än till och med ni. Jag vet vem som är hennes fader också.»
Mr Jaggers förlorade icke fattningen, därtill hade han för mycket behärskning, men han ryckte till ett slag.
»Såå! Ni känner hennes far, Pip?»
»Ja, och hans namn är Provis — från Nya Syd-Wales.»
Ännu en gång ryckte nu Jaggers till.
»Vad har ni för bevis?» frågade han dock lugnt. »Är det Provis eget påstående?»
»Nej. Han vet icke ens att hans dotter finns i livet.»
Jag berättade mr Jaggers allt vad jag visste och besvor honom att uppge för mig, vad han kände till.
»Nåja», svarade slutligen mr Jaggers. »Jag vill göra ett antagande. Kom ihåg — ett antagande — jag påstår ingenting.»
Han väntade tills jag förklarat, att jag förstått, att han icke ämnade medgiva eller påstå någonting.
»Nåväl, Pip», fortsatte han, »antag det fallet, att en kvinna, under av er kända omständigheter, hölle sitt barn gömt och var tvungen att omtala detta för sin försvarsadvokat då denne framhöll, att han för sitt försvar måste veta hur det förhöll sig med barnet. Antag, att han vid samma tid fick en anmodan att skaffa en rik och excentrisk dam ett adoptivbarn.»
»Jag förstår.»
»Antag, att han haft erfarenhet av sådana barns öde.
