ut och hade betänksamt lagt sitt ena pekfinger mot munnen. Jag gjorde likaså. Mr Jaggers också.
»Nå, Wemmick», sade slutligen den senare, och återtog sitt vanliga sätt, »var voro ni när mr Pip kom in?»
XXXV.
Från Little Britain gick jag med min check i fickan till miss Skiffins bror, och miss Skiffins bror gick genast till Clarriker och tog honom med sig till mig och på så sätt hade jag den stora tillfredsställelsen att få den affären ordnad. Det var det enda goda jag gjort sedan jag första gången underrättats om mina »lysande förhoppningar».
Clarriker talade vid detta tillfälle om för mig, att affären gick stadigt framåt så att han nu ämnade etablera en filial i Östern, vilket var nödvändigt för affärrens utvidgande, och att Herbert i sin nya egenskap af kompanjon skulle flytta dit för att sköta den. Jag fann däraf, att jag ändå måst bereda mig på en skilsmässa från min vän, även om mina egna affärer varit bättre. Och nu kände jag, att det sista ankaret lossades, och att jag snart skulle driva vind för våg.
Men jag erfor en tröst i den glädje med vilken Herbert vid sin hemkomst talade om den förmånliga anställning han skulle erhålla, föga anande att det icke var något nytt för mig, den förtjusning, med vilken han byggde sina luftslott om hur han och Clara Barley skulle resa till Tusen och en natts länder, och hur jag skulle förena mig med dem (med en karavan av kameler tror jag) och hur vi allesammans skulle färdas
