ägodelar hade jag icke medfört mera än de få nödvändiga artiklar som fingo rum i kappsäcken. Vart jag skulle taga vägen, vad jag skulle göra, eller när jag skulle komma tillbaka visste jag ej och ej heller plågade jag mig med att tänka därpå, ty alla mina tankar voro hos Provis och rörde sig om hans säkerhet. Jag undrade endast ett kort ögonblick, då jag stängde dörren och kastade en blick tillbaka, under vilka ändrade förhållanden jag skulle återse dessa rum, om jag nu någonsin skulle göra det.
Vi gingo ned till Temples trappor och stannade där liksom villrådiga, om vi skulle ge oss ut på vattnet eller inte. Naturligtvis hade jag sett till att båten var i ordning och allting klart. Sedan vi tvekat ett ögonblick, gingo vi ombord och kastade loss. Herbert satt vid årorna, jag vid rodret. Det var flodtid — omkring halv nio.
Vår plan var följande: Vi skulle följa med tidvattnet, som började dra sig tillbaka vid niotiden och höll på därmed till bortåt tre, och då det åter steg skulle vi ro emot det, tills det blev mörkt. Vi beräknade då ha kommit till de långa raka stränderna nedanför Gravesend, mellan Kent och Essex, där floden är bred och enslig, med ytterst få människoboningar utom ett och annat värdshus, bland vilka vi kunde välja ett till viloplats. Där tänkte vi ligga över natten. Ångarna till Hamburg eller Rotterdam skulle gå från London vid niotiden på torsdag morgon. Vi visste vid vilken tid vi kunde vänta dem till den eller den platsen, och vi tänkte anropa den första. Om vi av någon anledning ej bleve tagna ombord på den, skulle vi ha den andra i reserv. Vi kände till båda fartygens signalflagg.
