na, hör dom ropa orderna: »’Färdiga! Lägg an! Ta stadigt sikte karlar’ känner hur dom lägger hand på honom — och ändå finns det ingen där. Men apropå den där mannen, kommer du ihåg, hur han såg ut?»
»Han var illa skadad i ansiktet», sade jag.
»Var det här?» frågade mannen och slog sig själv med handen på vänstra kinden.
»Ja.»
»Var är han?»
Han stoppade den smula mat, som fanns kvar, innanför den gråa jackan. »Visa mig vilken väg han sprang. Jag skall förfölja honom som en blodhund. Den förbannade blacken på benet. Langa hit filen, pojke!»
Jag visade ungefär var dimman hade uppslukat mannen, och han såg upp åt det hållet ett ögonblick. Men strax därefter böjde han sig ned i det våta gräset och började som en galning fila på järnblacken utan att bry sig om mig och inte heller om sitt ben, som var blodigt och hade stora skavsår, men som behandlades på ett sätt, som om det varit lika känslolöst som filen. Jag blev mycket rädd för honom, nu när han arbetade upp sig till ett sådant raseri, men jag var lika rädd för att vara hemifrån längre. Jag påpekade för honom att jag måste gå, men han hörde mig inte, och så beslöt jag mig för att smyga iväg så fort som möjligt. Det sista jag såg av honom var, där han satt i gräset med huvudet nedböjt över knäna, arbetande av alla krafter på sina fjättrar och frammumlande otåliga förbannelser både över blacken och benet. När jag ett ögonblick stod stilla i dimman för att lyssna var det sista jag hörde av honom rasslandet av filen.
