des att få leva och få se sin gentleman som en av de finaste i ett annat land; han var inte slö och trött, efter vad jag tyckte mig förstå, men han brydde sig icke om faran, innan den var över honom.
»Om allt går bra, skall ni vara fri och i säkerhet inom några timmar», sade jag.
»Ja», svarade han och drog ett långt andetag, »jag hoppas det.»
»Och tror det?»
Han doppade sin hand i vattnet över relingen och sade småleende med det resignerade uttryck jag kände igen:
»Ja, jag förmodar, att jag tror det, min käre gosse. Men — jag tänkte nyss, då jag drog mitt bloss, att vi kan inte mer se, vad som skall hända, än vi kan se botten på denna flod, som jag hållit handen i. Ej heller kan vi hålla tillbaka tidvattnet, mer än jag håller kvar detta. Och se, det rinner genom mina fingrar », sade han och höll upp sin drypande hand.
»Men att döma av er min tyckes ni vara litet modfälld», sade jag.
»Inte ett dugg, min gosse! Det kommer sig av att vi flyta fram så lugnt och av att det där skvalpet i fören är så söndagslikt. Kanske jag börjar bli litet gammal också.»
Han stack pipan tillbaka i munnen med ett orubbat uttryck i ansiktet, och satt så lugn och nöjd som om vi redan voro ur England. Men ändå följde han våra anvisningar minutiöst. När vi hoppade i land för att få några flaskor öl och han kom efter, gav jag honom ett tecken, att det nog var bäst, att han stannade, där han var.
