»Tror du det, min gosse?» svarade han och satte sig helt lugnt igen.
Som natten hastigt föll på, och månen som var i nedan gick sent upp, höllo vi en liten rådplägning, en mycket kort sådan, ty det var klart, att vi måste lägga till vid första ensliga värdshus, vi kommo till. De fattade därför åter årorna och jag höll utkik efter något hus. På detta sätt arbetade vi oss fram under en fyra eller fem tråkiga mil utan att yttra många ord.
Till slut upptäckte vi ett ljus och ett tak, och strax därpå lade vi till vid en liten illa medfaren stenbrygga.
Jag steg ur båten och fann att ljuset kom från ett fönster i ett värdshus. Det var nog så smutsigt, och jag tror, att det inte var okänt för smugglare, men där fanns en skön brasa i köket och ägg och skinka att äta och olika sorters sprit att dricka. Det fanns också två rum med två sängar i varje — »så'na som de voro», som värden sade. Intet annat sällskap fanns i huset utom värden, hans hustru och en grådaskig manlig individ, den lilla stenbryggans båtkalle, som var så gyttjig och nersmord, som om han varit ett lågvattensmärke.
Med denna hjälpreda gick jag ner till båten igen, och vi gingo alla i land och togo bort årorna och rodret och båtshaken och allting annat och halade upp den för natten.
Maten smakade oss utmärkt framför elden i köket. Därefter delade vi sovrummen. Herbert och Startop skulle hava ett och jag och vår skyddsling det andra. Kammaren var kvav och illaluktande, som om vederbörande trott, att frisk luft vore skadlig för hälsan, och där fanns mera smutsiga kläder och gamla hattaskar än jag kunnat tro att familjen ägde. Men vi ansågo
