»Gör jag?»
Detta samtal gjorde oss alla oroliga och särskilt mig. Den kusliga blåsten svepte runt huset, floden skvalpade mot stranden, och jag hade en känsla av, att vi voro inspärrade och bevakade. En fyrårad hamnbåt som strök omkring på ett så ovanligt sätt, var en obehaglig omständighet. Sedan jag förmått Provis att gå till sängs, gick jag ut med mina två kamrater (Startop kände nu till saken) och rådgjorde ännu en gång, huruvida vi skulle stanna i värdshuset tills ångbåtarna kommo, vilket skulle vara omkring klockan ett dagen därpå, eller om vi skulle ge oss iväg tidigt på morgonen. På det hela taget tyckte vi det vara bäst att stanna, där vi voro, till omkring en timma innan ångarna skulle vara där, och då ro ut mot dem och driva sakta med floden. Sedan vi bestämt oss för detta, återvände vi in och gingo till sängs.
Nästa dag gingo vi ombord, och rodde ut på floden för att invänta ångaren. Klockan fattades då endast tio minuter i ett. Men klockan var mer än halv två, innan vi upptäckte röken, och strax efter sågo vi bakom den första rökpelaren skrovet av en annan ångare.
Som de kommo med full maskin, grepo vi de två kappsäckarna och passade på att taga avsked av Herbert och Startop. Vi hade hjärtligt skakat hand med varandra och varken Herberts eller mina ögon voro torra då jag plötsligt fick syn på en fyrårad hamnbåt, som sköt ut från stranden strax ovanför och rodde ut mot oss.
En landremsa hade dolt ångaren för oss, beroende på flodens krökningar, men nu blev den synlig. Jag sade åt Herbert och Startop att hålla kurs så, att vi ej drevo ned med tidvattnet, på det att ångaren skulle se att
