oss i alla fall ha fått det bra, ty en ensligare plats kunde vi inte ha funnit.
Under det vi i allsköns lugn och ro sutto framför elden efter intagen måltid, frågade mig båtkallen — som satt i ett hörn och hade tagit på sig ett par torkade skor, som han förevisat oss, då vi åto ägg och skinka, såsom intressanta minnen, vilka han tagit ett par dar förut från en ilandfluten drunknad sjöman — om vi hade sett en fyrårad hamnbåt, som följde med floden uppåt. På mitt nekande svar genmälte han, att den i så fall måtte gått ner igen, men ändå »tog den in god fart», då den for härifrån.
»De måste av ett eller annat skäl ha ändrat åsikt», sade båtkallen, »och givit sig nerför igen.»
»En fyrårad hamnbåt?» frågade jag.
»Ja», sade »Kalle», »och två passagerare förde den ombord.»
»Kommo de i land här?»
»De kommo in hit med ett lerkrus, som de ville ha påfyllt med öl. Jag skulle varit glad, om jag fått förgifta ölet», sade båtkallen, »eller fått lagt några rivande meklamenter i de'.»
»Varför det?»
»Jag vet varför», sade båtkallen.
Han talade med grötig röst, som om han hade fullt med gyttja i halsen.
»Han tror», sade värden, en maklig, eftertänksam man med ljusa ögon, som tycktes lita fullständigt på sin »Kalle», »han tror att dom va' va' dom inte va'.»
»Jag vet vad jag tror», anmärkte Kalle.
»Du tänker på tulluret, Kalle?» sade värden.
»Det gör jag», sade Kalle.
»Då tar du fel, Kalle.»
