från Herbert och Startop med tungt hjärta, och kände jag, då jag satte mig vid Magwitchs sida att här var min plats så länge han levde.
XXXVI.
Nästa dag fördes Magwitch till polisdomstolen. Han skulle genast hava inmanats i rannsakningshäkte, om det inte i och för identifiering visat sig nödvändigt att sända efter en gammal officer på det fångskepp, han rymt ifrån. Ingen tvivlade på att det var han, men Compeyson, som skulle ha uppträtt som vittne, drev död omkring med tidvattnet, och det fogade sig så, att det ej just då fanns i staden någon fångvårdsofficer som kunde intyga identiteten.
Jag hade vid min återkomst gått direkt till mr Jaggers hem för att få hans hjälp, men mr Jaggers förklarade, att det ej fanns något hopp, saken skulle vara klar inom fem minuter sedan vittnet kommit, och att ingen makt i världen kunde rädda Magwitch.
Jag meddelade Jaggers min önskan att hålla Magwitch i okunnighet om var hans förmögenhet komme att hamna. Jaggers var ond och grälade på mig för att jag låtit den glida mig ur händerna, och sade, att vi måste ingiva besvär och åtminstone göra ett försök att återfå en del av den.
Det var under denna mörka tid av mitt liv, som Herbert en kväll kom hem ganska nedslagen och sade:
»Min käre Händel, jag är rädd för, att jag snart måste resa ifrån dig.»
