Som hans kompanjon berett mig härpå blev jag mindre förvånad, än han trodde.
»Vi skulle gå miste om ett gynnsamt tillfälle om jag dröjde med att resa till Kairo. Jag är därför mycket rädd för att jag måste fara just nu då du bäst behöver mig.»
»Herbert, jag kommer alltid att behöva dig, ty jag skall alltid sakna dig, men jag behöver dig inte mera nu än en annan gång.»
»Du kommer att vara så ensam.»
»Jag har inte tid att tänka på det», sade jag. »Du vet att jag är hos honom hela den tillåtna tiden och att jag skulle vara hos honom hela dagarna, om jag kunde. Och när jag ej är där, vet du ju, att mina tankar äro hos honom.»
»Min käre vän», sade Herbert, »låt vår nära förestående skilsmässa — ty den är ej långt avlägsen — ursäkta mig, för att jag besvärar dig med att tänka på dig själv. Har du tänkt på din framtid?»
»Nej, jag har ansträngt mig att låta bli.»
»Men du får icke förstöra din framtid, käre Händel! Du får inte förstöra den! Jag skulle önska, att du och jag innan jag reser, resonerade en smula om den.»
»Det vill jag gärna», sade jag.
»På vårt filialkontor, Händel, måste vi ha —»
Jag förstod, att han i sin finkänslighet ville undvika rätta ordet; därför ifyllde jag:
»Ett biträde.»
»Ja, ett biträde. Och jag hoppas, att det inte är omöjligt, att det med tiden blir en kompanjon. Nå, Händel — i korthet, min gosse, vill du inte komma till mig? Clara och jag ha talat om det många gånger
