Hoppa till innehållet

Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
293
TRETTIOSJUNDE KAPITLET

omedveten om, vad det var fråga om. Brudgummen måste därför skrika med sin vanliga röst: »Nå, Gamling, vem giver?» Varpå Gamlingen svarade med stor livlighet: »Det är bra, John, det är bra, min gosse!» Prästen gjorde därpå en så dyster paus, att jag knappast trodde de skulle bli gifta den dagen.

Men det blevo de i alla fall, och när vi gingo ut ur kyrkan, tog Wemmick av locket på dopfunten och lade sina vita handskar däri och lade sedan på locket igen. Mrs Wemmick, som mera tänkte på framtiden, stoppade sina vita handskar i fickan och satte på sig sina gröna.

»Låt mig nu fråga er, Pip», sade Wemmick triumferande, i det han lade metspöt över sin axel, »om någon skulle kunna tro, att detta är ett bröllopsfölje?»


XXXVII.

Magwitch låg illa sjuk i fängelset, innan han inmanades i rannsakningshäktet och domstolen sammanträdde. Han hade brutit två revben, samt skadat ena lungan och han andades med stor smärta och svårighet. Tillståndet blev värre dag från dag. Som en följd av sin skada måste han tala så lågt att det knappast hördes, och han talade mycket litet.

När domstolen åter sammanträdde, gjorde mr Jaggers en hemställan, att målet skulle uppskjutas till nästa session. Han gjorde det synbarligen därför att det var klart att fången ej skulle leva till dess, men uppskovsyrkandet avslogs. Under rannsakningen, som omedelbart började, fick den anklagade sitta på en stol