Ingen invändning gjordes mot att jag ställde mig tätt intill skranket på andra sidan och höll honom i handen, vilken han räckt mig.
Rannsakningen blev mycket kort. Allt som kunde sägas till den tilltalades fördel, såsom att han under senare delen av ssitt liv blivit arbetsam och skötsam, och att han uppfört sig laglydigt och hederligt, blev sagt. Men ingenting kunde motsäga det faktum, att han var en förrymd deporterad, och domen blev — dödsstraff.
De dagliga besök jag gjort hos honom blevo nu avkortade och hans fångenskap blev strängare.
Dagarnas antal hade vuxit till tio, då jag märkte en större förändring hos den dömde än jag sett förut Hans ögon voro fästade på dörren och lyste upp, då jag kom in.
»Min käre gosse», sade han, då jag satt invid hans säng. »Jag tyckte du kom sent. Men jag vet att du inte kunde komma förr.»
»Det är precis på den bestämda tiden», sade jag. »Jag väntade utanför grindarna till dess klockan skulle slå.’
»Du väntar alltid utanför grindarna, eller hur, min gosse?»
»Jo, för att inte förlora en minut.»
»Tack, min käre gosse, tack! Gud välsigne dig. Du svek mig aldrig, min käre gosse! Och vad som är det allra bästa», fortsatte han, »du har varit mycket vänligare mot mig under de mörka dagarna, än under de ljusa. Det är det bästa av allt.»
Han låg på rygg och andades med stor svårighet.
»Har ni stora plågor i dag?»
»Jag beklagar mig inte, min käre gosse!»
»Ni beklagar er aldrig.»
