Det var de sista ord han sade. Han smålog och jag förstod av hans rörelse, att han ville lyfte min hand och lägga den på sitt bröst. Jag lade den där, och han log igen och lade båda sina händer ovanpå den.
Den tillåtna tiden gick ut, medan jag satt så, men då jag såg mig om, fick jag se, att fängelsedirektören stod bredvid, och han viskade: »Ni behöver inte gå ännu». Jag tackade honom hjärtligt och frågade:
»Får jag tala med honom om han kan höra mig?»
Direktören gick åt sidan, och jag vinkade åt fångvaktaren att dra sig tillbaka.
»Käre Magwitch, jag måste säga er något nu till slut. Förstår ni vad jag säger?»
Han tryckte helt lätt min hand.
»Ni hade en gång ett barn, som ni älskade och förlorade.»
En litet starkare tryckning på min hand.
»Hon levde och fick mäktiga vänner. Hon lever ännu. Hon är en fin dam och mycket vacker. Och jag älskar henne.»
Med en sista svag ansträngning, som skulle misslyckats, om jag ej hjälpt honom, förde han min hand till sina läppar. Sedan lade han den sakta tillbaka på sitt bröst och sina egna händer ovanpå.
Den tåliga blicken mot det vita taket brast, och hans huvud föll sakta nedåt bröstet.
Jag påminde mig då, vad vi en gång läst tillsammans om de två männen som gingo upp till templet för att bedja, och jag visste, att jag icke kunde säga något bättre vid hans läger än:
»O, Gud, var denne arme syndares själ nådig!»
