han någon svårighet med stavningen, men på det hela taget gick det mycket bra, och då han satt dit sitt namn och en stor plump på slutet och lyckats smeta ner sig även i håret med bläck, steg han upp och gick runt om bordet för att se hur resultatet av hans ansträngningar tog sig ut från olika håll.
För att icke göra Joe orolig genom att tala för mycket uppsköt jag att fråga honom om miss Havisham till nästa dag. Han skakade på huvudet, när jag då frågade honom om hon var återställd.
»Är hon död, Joe?»
»Ja ser du, gamle gosse», sade Joe i motsträvig ton, »inte vill ja säja de inte, men de ä allt så de, att hon inte —»
»Lever, Joe?»
»Jo, så ä de», sade Joe, »hon lever inte.»
»Fick hon lida länge, Joe?»
»Sen du blev sjuk ungefär siså där en vecka», sade Joe, fast besluten att låta mig veta det så småningom.
»Käre Joe, har du hört, vad det blivit av hennes förmögenhet?»
»Jo, gamle gosse», sade Joe, »det visade sig att hon testamenterat nästan alltsammans till miss Estella. Men hon hade en eller ett par dar före olyckshändelsen med egen hand gjort ett litet tillägg, däri hon gav Matthew Pocket hela sjuttiofemtusen. Och varför tror du, Pip, att hon gav honom hela sjuttiofemtusen? ’På grund av Pips berättelse om sagde Matthew’, talte Biddy omm, att det stod skrivet.»
Denna underrättelse gjorde mig mycket glad eftersom det satte kronan på den enda goda sak, jag uträttat. Jag frågade Joe, om han hört om någon av de andra släktingarna hade fått något.
