»Miss Sarah», sade Joe, »gav hon fyra hundra sjuttifem kronor om året för att köpa piller, därför att hon är så gallsjuk. Miss Georgiana har trehundrasextio kronor. Mrs — vad heter det där vilda djuret med pucklarna, gamle gosse?»
»Kamel?» sade jag och undrade varför han ville veta det.
»Mrs Kamel», varav jag nu förstod, att han menade Camilla, »hon har nittio kronor att köpa ljus för, för att hålla sig vid gott mod då hon vaknar i nattens tysta timmar.»
»Och nu», sade Joe, »är du inte så stark att du kan få höra mer än en skäppa nyheter till i dag. Gamle Orlick har gjort inbrott i ett privathus.»
»Vems?» sade jag.
»Inte för att han är annat än en stor skrävlare, det medger jag», sade Joe urskuldande, »men en engelsmans hus är i alla fall hans borg, och man bryter sig inte in i borgar, annat än i krigstider, och vad han än hade för brister, så var han en frö- och sädeshandlare i själ och hjärta.»
»Är det i Pumblechoohs hus, som han gjort inbrott?»
»De ä de, Pip», sade Joe. »Och de tog hela hans kassaskrin och drack ur hans vin, och fråssade i hans mat och slog honom i ansiktet och drog honom i näsan och band fast honom vid sängstolpen och stoppade hans mun full med krukväxter, så att han inte skulle skrika. Men han kände igen Orlick, och Orlick sitter nu i fängelse.»
Det gick långsamt innan jag blev starkare, men jag blev det sakta men säkert, och Joe stannade hos mig och jag inbillade mig, att jag var lille Pip igen.
Vi längtade lika mycket till den dag, jag skulle vara
