nog stark för att företaga en åktur, som vi förr i världen längtat efter den dag jag skulle bli lärling.
Och då den dagen kom och en öpper vagn stod utanför på gatan, lindade Joe in mig, tog mig i sina armar, bar ner mig i vagnen som om jag ännu varit den lilla hjälplösa varelse, han slösat så mycken kärlek på.
Ett drag hos Joe, som jag inte kunde förstå, när det först visade sig, men vilket jag så småningom begrep, var att ju starkare och friskare jag blev, desto mindre blev Joe sig själv. Under min sjukdom och då jag fullständigt berodde av honom, hade han varit precis som förr och kallat mig med de gamla vanliga namnen: »gamle Pip, gamle gosse», vilket ljöd som musik för mig. Jag hade också känt mig som förr, lycklig och tacksam, att han lät mig vara det. Men omärkligt började Joe förändra sig, fastän jag var mig lik. Först undrade jag däröver, men sedan förstod jag, att det var mitt fel alltsammans.
Åh, hade jag inte givit Joe skäl att tvivla på min beständighet och att tro att jag i medgången skulle överge honom och ej bry mig om honom?
Det var tredje eller fjärde gången jag var ute och gick i Temple Garden och stödde mig på Joes arm som jag tydligt märkte denna förändring hos Joe.
Vi hade setat i det klara varma solskenet och sett på floden, och då vi reste oss råkade jag säga:
»Se, Joe! Jag kan gå riktigt bra nu. Nu skall du få se, att jag kan gå hem alldeles ensam.»
»Men överansträng dej inte, Pip», sade Joe, »fast jag skulle bli glad, om ni kunde det, sir.»
Det sista ordet smärtade mig, men hur skulle jag kunna göra honom några föreställningar. Jag gick inte längre än till trädgårdsgrinden. Där föregav jag mig
